Torsdag i dag med vanliga torsdagssysslor.
En liten sväng till MAXI har vi även hunnit med. Nu sover Moa och
jag ska städa det sista. Lite senare kommer Moas farmor och farfar hit
eftersom de hade ärenden till Helsingborg. Klart att de inte får
åka till Helsingborg utan att hälsa på oss. Tänker bjuda
på lussefika när de kommer eftersom det ju är Lucia i dag. Bara
1 1/2 vecka kvar till julafton. Tiden har en tendens till att gå fort
i december tycker jag. Året annars har gått rätt sakta, men
december har bara swischat förbi. Eller ska jag vara ärlig så
har tiden swischat förbi sedan jag fick reda på att jag ska få
börja jobba. För visst är det så, att begränsad ledighet
är helt underbar medans obegränsad ledighet bara är jobbig. Så
har det i alla fall känts för mig. Nu vet jag vad jag har att se fram
emot och tiden går snabbt. Rätt skönt om jag ska vara ärlig.
För tiden som mammaledig blev inte alls som jag trodde.
Jag hade sett fram emot och få mysa, ta det lungt, gå ut på
barnvagnspromenader och amma mig smal och snygg. Ha ha... Tänk vad fel
man kan ha....
Nu fick jag en skrikig bebis som aldrig sov eller var nöjd. Barnvagnspromenader
var inte att tala om eftersom jag var så trött så att jag inte
ens orkade mig utanför dörren, amningen fungerade inte och jag genomled
nästan 4 månader med amningsstrul (hatade varje sekund) tills jag
beslutade mig för att sluta. Då fick jag ångest över att
jag inte ammande mitt barn och ville inte gå ut och visa andra att jag
matade henne med flaska. Inte kunde jag dra nytta av amningen i min viktnedgång
heller. Att mysa var det inte tal om. Mysa? Näää, så fort
man fått en stund över har man varit tvungen att ta hand om tvätten,
fixa mat, plocka liiiite iordning eller möjligtvis hinna ta en dusch.
När jag är ute på nätet och läser på andras
bloggar och tex. på Familjeliv ser jag nästan aldrig någon
som skriver om hur jobbigt det faktiskt kan vara att bli mamma. Dock så
tror jag inte att jag är ensam om att ha känt som jag gjort. Det är
bara det att det nästan aldrig är någon som skriver det och
det tycker jag är lite konstigt. En anledning kan dock vara att det inte
är det lättaste att försöka förklara för gravida,
förväntansfulla mammor att första tiden (första året)
kan vara ett rent helvete. En sak som är väldigt säker är
att man absolut inte kan förstå hur det är att bli mamma om
man inte har varit med om det. När vi var hemma hos en gravid kompis i
sommras försökte jag förklara det för henne, och häromdagen
när jag pratade med henne i telefon sa hon: "Nu
förstår jag, Annika, vad det var du försökte förklara
för mig i sommras".
Hur som helst så har jag nedräkning tills jag ska börja jobba
och Patrik har nedräkning till han ska få vara hemma. Det blir ju
egentligen helt perfekt. Åhhhh, vad jag (vi) längtar!